Språket som glömts bort - om ukrainskan

Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk

I ett av Europas största språk bedrivs nästan ingen undervisning i Sverige och endast tre böcker har översatts från detta språk till svenska under de senaste 30 åren. Jag tänker på ukrainskan, som talas av mer än 40 miljoner människor. Varför är det så? Det finns ett svar, och det har med landets historia att göra.

Ukraina bildar tillsammans med Ryssland och Vitryssland de tre östslaviska länderna. Ukraina har till skillnad från Ryssland varit en del av Storfurstendömet Litauen och Polen under medeltiden och början på nya tiden. Ukraina har därför en kultur som blandar karaktärsdrag gemensamma med Ryssland och västeuropeiska komponenter. Religiöst är landet också intressant. Här finns ortodoxa kyrkan företrädd men också uniaterna, en kyrka som erkänner påvens auktoritet men som använder den ortodoxa ritualen. Religiöst blandas här öst och väst.

Denna annorlunda historia i jämförelse den ryska och ett annorlunda talspråk än ryssarnas liksom också andra traditioner gjorde att det på 1800-talet uppkom en rörelse i Ukraina för en självständighet och utvecklingen av ett eget skriftspråk, en rörelse som på alla sätt bekämpades av tsarmakten. Det skriftspråk som ändå skapades skilde sig i mångt och mycket från ryskan. Ordskatten är den genuina östslaviska och baserar sig (likt nynorsk i Norge) på landsbygdens språk. Många lånord kommer från polskan.

Det tsaristiska Ryssland menade att ukrainskan endast var en bonddialekt. Under 1920-talet fick ukrainarna däremot möjlighet att använda sitt språk på alla områden. Snart satte emellertid Stalin igång med en återrussifiering av landet. Först efter Sovjetunionens fall har ukrainskan och den ukrainska kulturen åter kunnat hävda sig. Fortfarande är många ukrainare, särskilt i de stora städerna i öst, rysktalande.

När ryssarna ändå har tillåtit ukrainarna att använda sitt språk har man försökt att närma det till ryskan vad gäller stavning och ordförråd, helt enkelt underställa det ryskan. Från ukrainskt håll har man tvärtom försökt att skilja stavning och ordförråd så mycket som möjligt från ryskan. Det har försiggått en egendomlig språklig dragkamp mellan de två östslaviska språken.

Det är genom det ryska imperiets och sovjetmaktens propaganda-apparat som vi fått vår bild av Ukraina som en del av det ryska. Det är det stora landets syn på det mindre som vi anammat. Också ukrainarna själva har ibland haft svårt att definiera och hävda en ukrainsk identitet i skuggan av den stora grannen. Det är ytterligare en förklaring till icke-existens av kunskaper om denna kultur i Sverige.

Det är alltså så vi kan glömma bort ett av Europas största språk. Men det ukrainska språket och den ukrainska kulturen med dess spännande blandning av öst och väst skulle kunna bli en av brobyggarna i dagens europeiska integration. Det är ett språk och en kultur som vi behöver lära oss mera om.