Medeltidens tredje stora skriftspråk - kyrkoslaviskan

Per-Arne Bodin, professor i slaviska språk

Ryssland fick sin kristendom från Konstantinopel och inte från Rom och västkyrkan. Det har haft en avgörande betydelse för den vidare språkliga och kulturella utveckligen i Ryssland. Den östliga delen av den kristna kyrkan, som vi idag kallar den ortodoxa, hade aldrig likt Rom hävdat trespråkstanken, det vill säga att kristendomens språk är hebreiska, latin och grekiska och inga andra. Östkyrkan menade tvärtom att gudstjänsten skulle firas på varje folks eget tungomål.

Drygt hundra år före Kievrikets kristnande, på 800-talet, hade två grekiska bröder, Kyrillos och Methodios, just skapat ett slaviskt skriftspråk. Bröderna kom ifrån Saloniki och de grundade sitt skriftspråk med utgångspunkt från den sydslaviska dialekt som den slaviska befolkningen i området talade.

Deras lärjungar kom sedan att ha stora framgångar i spridandet av kristendomen i Serbien och Bulgarien under andra hälften av åttahundratalet. Båda dessa riken antog kristendomen i dess östkyrkliga form vid den tiden.

De bysantinska missionärerna, som kom till Kievriket i slutet på niohundratalet, hade alltså med sig både den lära som var på modet i Europa vid den tiden - kristendomen, men också ett fixt och färdigt skriftspråk. En rad texter hade hunnit översättas till detta slaviska språk, som har fått namnet kyrkoslaviska. Det skriftspråk som man övertog i det gamla Ryssland grundade sig alltså på en sydslavisk dialekt, men som inte skilde sig alltför mycket från fornryskan som, liksom modern ryska, är ett östslaviskt språk.

Att ha ett gudstjänstspråk som i huvudsak var förståeligt för gemene man betydde naturligtvis å ena sidan mycket för spridningen av det kristna budskapet. Å andra sidan innebar det att Ryssland hamnade vid sidan av hela den stora och viktiga latinspråkiga kulturens blodomlopp. Valet av kyrkoslaviskan innebar i att man valde bort en del av den europeiska identiteten, där latinet var en så viktig del.

Kyrkoslaviskan förenade däremot Ryssland med Serbien och Bulgarien. Det är det tredje stora skriftspråket i medeltidens Europa efter latin och grekiska. Ryssland, liksom Serbien och Bulgarien, använder fortfarande kyrkoslaviska i gudstjänsten och det är ett språk som fortfarande förbinder dessa länder kulturellt och mentalt. Det har vi senast kunnat se i det ryska stödet till serberna i konflikterna på Balkan.

Kyrkoslaviskan är svårbegriplig för en modern ryss, kanske som om vi skulle använda 1500-talssvenska i vår gudstjänst, men det är mycket svårt att tänka sig en övergång till ryska. Den idéhistoriska bakgrunden hindrar detta. Språket förenar de slaviska trosbröderna, det förbinder ryssarna med historien och ofta talar man om detta språk som en sakral dialekt, ett språk för samvaron med Gud, Maria och änglarna.