Näverbrev från Novgorod

Elisabeth Löfstrand, FD i slaviska språk

Alla som skickar textmeddelanden på sin mobiltelefon vet att man måste fatta sig kort för man har inte så många tecken till sitt förfogande. Detsamma gällde medeltidens människor som sände varandra meddelanden på näverbitar eller på träpinnar. I Skandinavien skrev man med runskrift på träpinnar, men i Ryssland använde man sig av näver som skrivmaterial. Man har funnit över 1000 sådana näverbrev, varav de äldsta är från 1000-talet och de yngsta från 1400-talet.

Långt över 90% av dessa brev har hittats i staden Novgorod, som ligger knappt 20 mil sydöst om Sankt Petersburg. Den stora koncentrationen av näverbrev just hit beror nog inte på att de medeltida novgorodborna var mer litterata än andra ryssar utan på att staden är byggd på ett sumpigt område vid floden Volchov, och organiskt material bevaras mycket väl i den blöta jorden. Därför är staden ett formligt eldorado för arkeologer. Det första näverbrevet hittades 1951 och väckte stor sensation.

Breven handlar om allt från varubeställningar till högförräderi. Brevskrivare och adressater är nästan alltid vanliga enkla människor. Deras korta meddelanden till varandra är som fyrstickor som lyser upp en liten bit av det förgångnas mörker. Så här skriver en förskjuten hustru till sin bror i slutet av 1100-talet: "Från Gostiata till Vasilij. Det som min far gav mig och släkten sköt till, det behåller han. Nu tar han sig en ny hustru, men mig vill han inte ge någonting. Han har jagat bort mig, och tar annan till hustru. Kom hit är du snäll!" Den olyckliga Gostiata drivs från sitt hem och berövas dessutom sin hemgift, som hon har lagstadgad rätt till. Två hundra år senare, på 1300-talet, skriver en man till sin hustru: "Från Boris till Nastasia. När det här brevet kommer fram, så skicka mig en man på en häst, för att jag har mycket att göra här. Och skicka skjortan, jag glömde skjortan." Man förstår att Boris antagligen har rest iväg för att inspektera läget på familjens lantegendom. Inte långt från den plats där man fann detta brev hittade man också följande: "Hälsning från Nastasia till mina bröder. Min Boris finns inte längre bland de levande. Hur ska ni, mina herrar, nu ta hand om mig och mina barn?"

Språket i breven ligger nära tidens talspråk. Här finns många drag som är utmärkande för novgoroddialekten. Bortsett från att näverbreven gett ny och många gånger omvälvande kunskap om politik och vardagsliv i Novgorod, som var centrum i ett vidsträckt furstendöme, så är breven också en ovärderlig källa till kunskap om det ryska språkets utveckling. Kulturens språk i det medeltida Ryssland var nämligen kyrkslaviska, ett visserligen närbesläktat men importerat språk, som kommit till Ryssland från de sydslaviska länderna i samband med landets kristnande 988. Den starkt konservativa kyrkslaviskan förblev skriftspråk i bred bemärkelse ända in på 1600-talet. Man talade ryska men skrev kyrkslaviska. Om Novgorod inte hade legat där det ligger, på sina fuktiga lerjordar, skulle vi inte ha vetat i vilken stor utsträckning man också skrev på ryska, bara på ett annat material än papper och pergament och för andra ändamål. Omkring 1000 brev har hittats hitintills, men arkeologerna räknar med att ytterligare cirka 20.000 brev ligger nerbäddade i Novgorods jord.