Stockholms universitet Slaviska institutionen
Stockholms Univ» Slaviska institutionen » Språkbitar: Barbro Nilsson - Manligt och kvinnligt i grammatiken

Manligt och kvinnligt i grammatiken

Barbro Nilsson, professor i slaviska språk

Det finns en föreställning om att språk återspeglar den verklighet som språkbärarna lever i, att språkets grammatik kan utsäga något om språkbärarnas tänkesätt eller världsuppfattning. Till exempel: finskugriska språk och kinesiska skiljer inte på han och hon utan har ett gemensamt ord för båda. I slaviska språk är det tvärtom: man skiljer i så hög grad på manligt och kvinnligt att alla substantiv böjs i maskulinum och femininum (och i neutrum också, förstås). Också verbets form påverkas. När man på ryska eller polska säger "jag läste", så måste man ta ställning till om det är en man eller en kvinna som talar för att kunna böja verbet riktigt. I polskan, om man säger "vi läste", så måste man dessutom bestämma sig för om "vi" står för en grupp män (möjligen män och kvinnor blandat) eller enbart kvinnor. Substantiv, verb och adjektiv i flertal som hänför sig till manspersoner får nämligen en särskild böjning i polskan, medan kvinnor böjs på samma sätt som djur och saker. Jag kan tänka mig att den här skillnaden i böjning kan ha uppkommit under en tid, när mannen uppfattades som den enda mänskliga varelsen. I flera språk har vi ju samma ord för människa och man, t.ex. i engelskan, men även i slaviska språk. Men säger det här något om dessa olika folks uppfattning om manligt och kvinnligt, så att t.ex. finnar inte ser någon skillnad, medan polacker i själva verket jämställer kvinnor med djur eller saker och ser män som en särskild grupp? Det finns de som hävdar det, men jag tror inte på det. Man kan uttrycka vad man vill på alla språk, men så finns det också vissa saker som språket bestämmer att man måste uttrycka, t.ex. genus i slaviska språk. Vi har ju faktiskt samma skillnad på manligt och kvinnligt i svenskans grammatik, när vi säger den lille pojken, men den lilla flickan och det lilla huset. Den här skillnaden ligger, vad jag förstår, på ett halvt omedvetet plan för svenska språkbärare, och påverkar väl knappast deras syn på kvinnor och män. På så sätt bör man förhålla sig ytterligt skeptisk till tanken att språkets grammatik och dess struktur i stort återspeglar språkbärarnas allmänna tänkesätt. Men att skillnaden mellan vad man kan och vad man måste uttrycka i olika språk kan ställa till problem, det vill jag inte förneka. Det finns en ganska bra svensk deckare, skriven i jagform, och där är texten med avsikt så formulerad att man i första halvan av boken inte begriper vem detta jag är. I slutet av första delen blir så denna jagperson sparkad utför en trappa av boven. Och då sägs det ungefär så här: det är ju inte så lyckat att bli sparkad utför en trappa, i all synnerhet om man är i nionde månaden, som jag är nu. Då hajar man till lite och förstår att det är en kvinna som har fört ordet. Det skulle vara helt omöjligt att översätta denna bok med bibehållen effekt till ett slaviskt språk, eftersom verbet där avslöjar den talandes kön.