TILL NÄSTA GÅNG:
Texter i Diktkompendiet
ftp://ftp.slav.su.se/pub/slav/kursmater ... /litthist/ + texter nedan.
Läs också i Bodins bok om dessa författare!
Frågor till texterna (de som har med ryska språket att göra gäller Ry2)
Pusjkin: "Jag minns" (i diktkompendiet)
1. Vem är dikten riktad till?
2. Vilket versmått är den skriven på?
3. Vad händer i dikten?
4. Finns det många metaforer i den?
Krylov: "Svanen, gäddan och kräftan" (nedan i denna text)
l. Vad kallas denna genre?
2. Ge exempel på andra författare som skrivit i denna genre.
3. Varför tror du att denna genre var särskilt populär under upplysningen?
4. Vad är detta en allegori över?
Lermontov: "Ett segel" (diktkompendiet)
1. För Ry2: Gör en egen översättning av dikten och jämför sen med Nilssons. Hur tycker du att han har lyckats?
2. För alla: gör en egen tolkning utifrån översättningen och jämför den med Bodins (s. 83–84).
Lermontov: "Jag leds och jag sörjer" (i diktkompendiet)
l. Hur gammal var Lermontov när han skrev denna dikt?
2. Vilket budskap har den till läsaren?
3. Vad kan man säga om språket i dikten?
Talspråk eller skriftspråk?
Finns det något särskilt att säga om interpunktionen?
4. Jämför den med Pusjkins dikt.
5. Är det en romantisk dikt med stora överväldigande känslor?
6. Blir du gripen av dikten?
Tjuttjev: "För Ryssland" (nedan i denna text)
l. Ange de grammatiska subjekten i dikten (för Ry2-studenterna).
2. Vad tror du att Ryssland underförstått kontrasteras mot i denna dikt?
3. I vilket sammanhang används annars verit' + v + ackusativ (för Ry 2-studenterna)?
4. Jämför dikten med översättningen till svenska.
Tjuttjev: Jag älskar Dina ögon (i diktkompendiet)
1. Vad gör flickan i första respektive andra strofen?
2. Vilken typ av passion skildrar dikten?
3. För Ry2-stud: Ange kyrkslavismerna i dikten! Vilket stilistiskt värde ger de dikten?
Lermontov: "Vår tids hjälte" (nedan i denna text)
1. Vad kan du säga om berättaren med utgångspunkt från första sidan?
2. Vilket landskap färdas han igenom? Var ligger det någonstans?
3. Vilken är berättarens inställning till detta landskap?
4. Jämför landskapet och berättaren med exemplet ur Turgenevs "En jägares dagbok".
Turgenev "En jägarens dagbok" (nedan i denna text)
1. Vad kan du säga om berättaren med utgångspunkt från första sidan?
2. Vilket landskap färdas han igenom? Var ligger det någonstans?
3. Vilken är berättarens inställning till detta landskap?
4. Jämför landskapet och berättaren med exemplet ur Lermontovs "Vår tids hjälte".
Gontjarov, "Oblomov" (nedan i denna text)
1. Hur skulle du vilja karakterisera huvudpersonen utifrån första sidan här?
2. Romanen har gett upphov till begreppet "oblomoveri". Hur skulle man kunna karakterisera denna företeelse?
3. Vilken inställning har berättaren till sin huvudperson?
SVANEN, GÄDDAN OCH KRÄFTAN
När kompanjoner inte kommer sams
Blir resultatet bara trams
Och pinsamt.
Det var en gång en Kräfta och en Gädda och en Svan
Som skulle dra en vagn med last till stan;
Och alla tre tog i och slet.
De drog så svetten rann - av rörelse hos kärran inget spår,
Fast lasten kanske inte var för svår.
Men Svanen flaxade mot skyn
Och Gäddan drog mot sjön, och Kräftan bak i dyn.
Att skylla på den ena eller andra är att klyva hår;
Och kärran står ju där den står.
(övers. Staffan Skott)
FÖR RYSSLAND ÄR FÖRNUFT EJ ALLT...
För Ryssland är förnuft ej allt,
det mäts ej med en vanlig skala.
Det har sin särskilda gestalt
och Ryssland kan man bara tro på.
28 november 1866
(övers. Lars Erik Blomqvist)
Умом Россию не понять,
Аршином общим не измерить:
У ней особенная стать -
В Россию можно только верить
Första kapitlet. Vår tids hjälte
BELA.
Jag for med skjutshästar från Tiflis. Hela mitt resgods utgjordes av en liten koffert, som till hälften var fylld med resebrev från Grusien. Största delen av dem hade, till lycka för er, gått förlorade, kofferten med sitt övriga innehåll var däremot, till lycka för mig, i behåll.
Solen började redan dölja sig bakom de snöhöljda bergstopparna, när jag hann fram till Kojsjaurs-dalen. Kusken manade outtröttligt på hästarna för att, innan natten bröt in, hinna till Kojsjaurs-berget, och han sjöng samtidigt för full hals.
Denna dal var en härlig plats. På alla sidor obestigliga berg, rödaktiga klippor prydda av grönskande murgröna och plataner, gula raviner med avspolade ställen och högt, högt däruppe en gyllene frans av snö. Och därnere, omfamnande en annan flod utan namn, syntes Aragva brusa fram ur en mörk, dim- fylld klyfta och sträcka ut sig, som ett band av silver, glänsande som en orm. När vi hunnit till foten av Kojsjaurs-berget, stannade vi vid ett härbärge.
(övers. K. Stéenhoff)
Ur: Skog och stäpp.
(Slutskissen i En jägares anteckningar)
Känner ni vilken njutning det är att göra en utflykt en vårmorgon före soluppgången? Man går ut på trappan. På den mörkgråa himlen tindra ännu stjärnor här och var; en fuktig vindfläkt stryker stundom lätt förbi som en svalkande bölja. Nattens dämpade, otydliga viskning förnimmes; träden susa svagt, begjutna av skuggan. Nu lägges en filtmatta på telegan, och vid mina fötter ställes lådan med samovaren. De förspända. hästarna kråma sig, frusta och skrapa med hovarna i marken: ett par nyss väckta vita gäss vanka tyst och långsamt över vägen. Bakom planket i trädgården, snarkar väktaren fridfullt. Varje ljud tyckes stelna och fastna i den kyliga luften. Nu sitter jag i åkdonet; hästarna sätta sig plötsligt i rörelse, och telegan börjar skaka och rassla. Jag åker förbi kyrkan, kullen och dammen; ångan stiger nästan omärkligt upp från vattenytan. Det känns en smula kyligt; jag slår upp rockkragen och försjunker i dvala. Hästarna plumsa i vattenpölarna, så att det skvätter kring hovarna.; kusken visslar. Så tillryggaläggas några verst... Synranden purpurfärgas: i björkarna vakna kajorna och flyga tafatt omkring, sparvarna kvittra vid de mörka höladorna.
Oblomov
I sin våning i ett av de stora husen vid Gorochovajagatan i Petersburg, som kunde rymma en hel småstads befolkning, låg Ilja Iljitj Oblomov denna morgon i sin bädd.
Han var en man på ett par och trettio år, han var av medellängd, han såg icke illa ut och hade mörkgrå ögon, men hans drag bar intet spår av en koncentrerad tanke eller en bestämd ide. Som himmelens fåglar tycktes tankarna flyga över detta ansikte, de fladdrade till i ögonen, de satte sig att vila på de halvöppna läpparna, de gömde sig i pannans lätta veck, och så var de plötsligen försvunna och över hela ansiktet bredde sig sorglöshetens varma, lugna skimmer. Och från ansiktet spred sig sorglösheten över varje rörelse och varje lem, ja, ända till vecken på hans nattrock.
Det hände väl, att hans blick fördystrades av något som liknade ett uttryck av trötthet eller leda. Men varken tröttheten eller ledan kunde för ett ögonblick utplåna den vekhet som icke blott var det förhärskande uttrycket i hans ansikte, utan uttryckte hela hans själ, som så öppet och klart lyste fram ur hans ögon, ur hans leende, ur varje handrörelse, varje nickning med huvudet. Och en kall, ytlig iakttagare skulle kastat en blick på Oblomov och sagt: "En hjärtans god person, men inte så värst klyftig, tycks det." Men en iakttagare som såg djupare och var mer sympatiskt stämd skulle stannat och sett in i detta ansikte och skilts från det helt angenämt berörd och med ett tankfullt leende.
Ilja Iljitj hade en ansiktsfärg som varken var rödlätt eller mörk, inte heller var den påtagligt blek, nej den var helt neutral eller såg så ut, kanske därför att Oblomov var nästan för pussig och fet för sina år, vilket väl kunde ha sin orsak i brist på luft eller brist på motion, eller måhända av båda delarna. Och den vita halsen, de små fylliga händerna och de mjuka skuldrorna skvallrade om att hela denna varelse var litet för omanligt bortklemad.
(övers. Hjalmar Dahl)